Två små fåglar, som om vintern ofta stryker omkring i flock, är grönsiskan och den mera nordliga gråsiskan. Dessa ses då gärna i alar, där de plockar frön ur kottarna, men grönsiskan uppehåller sig också på fälten. Siskorna är i storlek ungefär som pilfinken. Grönsiskan är mörkt gröngrå på huvudet och ovansidan med gul övergump och gult streck i vingen samt guigrön framsida. Gråsiskan är mest brungrå med rosafärgat bröst och röd panna. Bland fåglar som ibland stannar till kan också nämnas ett par hackspettar. Gröngölingen är ungefär stor som en kaja vackert grön med röd hjässa. En mera sällsynt gäst är den stora spillkråkan nästan stor som en kråka och helsvart med röd hjässa. Större hackspetten hörs om våren ofta trumma i dungarna. Om den finner ett träd eller en ledningsstolpe med god resonans, kan trummandet höras ganska långt. En liten fågel, stor som en sparv, som klättrar omkring på träden - den enda som kan klättra med huvudet nedåt — är nötväckan. Den har grå ovansida och svart ögonstreck samt ljust brunaktig undersida. Nötväckans höga lockrop hörs tidigt om våren och är en ganska hög, visslande ton.

En livlig och trevlig skara, som dels flyttar och dels stannar kvar, är mesarna. Mycket vanlig är ju den vackra och pigga talgoxen, den mindre och kanske ännu vackrare blåmesen tycks inte vara lika talrik. En som egentligen är flyttf’ågel men som vid milda vintrar kan bli kvar i våra trakter är sånglärkan, som då kan höras sjunga redan i februari—mars. På fälten syns ofta den vackra fasantuppen rödbrun med mörkt huvud, hönan. som är mera kamouflagefärgad, är svårare att upptäcka. Dessa fåglar infördes på sjuttonhundratalet från Asien av jaktintresserade godsägare. På fälten finns också de mindre, men vackra rapphönsen. De syns ej så väl som fasanerna och deras antal har under en följd av år starkt decimerats dels på grund av jordbruksgifter men också genom flera hårda vintrar. Till fältens fåglar hör också tofsvipan. Hon är alltid ett trevligt vårtecken, när hon i mars singlar fram över fälten och låter höra sitt klara rop.

Om senvinter— eller förvårskvällar och nätter hörs ibland kattugglan hoa eller jama. Hon håller till i dungar om dagarna och jagar över fälten nattetid men kan ibland komma tyst flygande mellan husen. En annan som brukar svepa fram mellan husen strax före skymningen är sparvhöken, som kommer snabbt flygande vid häckar och buskage för att där söka skrämma upp någon småfågel. Vintertid gästas vi ofta av större rovfåglar, ormvråk och fjällvråk. De ses då segelflygande eller flygande med tunga vingslag. Fjällvråken är något större än ormvråken och som regel ljusare i färgen. Den har också ett vitt fält vid stjärtroten. Fjälivråken kan ibland stå över en punkt med flaxande vingar, den ryttlar. På samma sätt gör den lilla tornfalken, som är mycket vanlig. Ryttlar gör också sånglärkan när hon står sjungande över fälten. Någon gång ses kretsflygande duvhök. Denna får då passera ostörd av kråkor och skator. Dessa är däremot för det mesta mycket närgångna mot sparvhök och vråk.

I vetenskapliga sammanhang är orden rovfågel, rovdjur numera på avskrivning. Istället används predatar, svensk plural predatorer. Predator är djur som lever av andra djur som de själva dödar.

MERA OM FAGLAR KRING ÄTTEKULLA

K A Ekdahl