Bland fåglarna vid Ättekulla finns också några trastar. Den svarta koltrasten känner väl alla, han som sjunger så vackert om försommarkvällen, då han strax före skymningen sitter på någon hög punkt.
Ibland hörs han sjunga i moll vid olika tider på dagen. Detta kan då tyda på att regn är på väg. Taltrasten, eller sångtrasten, sjunger gärna från en hög trädtopp tidigt om våren. Denna trast har ännu inte i någon större utsträckning flyttat in bland bebyggelsen. Annars är det så, att allt flera djur, både bevingade och fyrfota, drar sig till människans närhet, då det där finns större möjligheter att finna föda. Björktrasten, eller snöskatan, som förr var mindre vanlig, är nu den rikligast förekommande trasten häromkring. Den är en i stort sett brunaktig fågel, stor som en koltrast med lätt iakttagbart grått huvud och övergump. Den är vaksam och hetsig och ses ofta jaga skator på rövarstråt. En i våra trädgårdar ofta sedd liten trastsläkting är rödhaken, som gärna vill vara med när man gräver eller rensar i trädgårdslandet.

De nu uppräknade är alla s k stannfåglar, d v s de stannar här året runt. Detta innebär dock inte att alla av en art stannar kvar. Det förekommer nästan alltid att en del individer följer med sträcken vår och höst. A andra sidan händer det också, att en del fåglar, som egentligen tillhör flyttfåglarna, vid tjänlig väderlek blir kvar i Skåne över vintern. Det finns både sommar- och vintergäster. Till de egentliga stannfåglarna hör också en del finkar. Gråsparven känner väl alla, men hur många skiljer på denna och dess mindre kusin, pilfinken. Den senare har brun hjässa och nacke, gråsparven har grå. Pilfinken har vita kinder med en svart fläck, som också skiljer den från gråsparven. Dessutom har sparven en stor svart haklapp, pilfinken endast en liten svart markering. Gråsparven är egentligen en stadsfågel, pilfinken hör landsbygden till, men i gränstrakter förekommer de i blandade flockar.
En solig vinter— eller vårvinterdag hörs ibland från ett tätt buskage eller en häck ett livligt kvittrande, det är då sparvar och pilfinkar som samlat sig och sjunger i kör.

Då det i Skåne fanns pilevallar var de stubbade pilarna av pilfinken uppskattade som boplatser. En vanlig och vacker fink är grönfinken, hanen vackert grön med gula fält i vingarna och honan mera oansenligt grågrön. Vintertid ses de ofta sitta på rosenbuskar och plocka frön ur nyponen. Det är kärnorna fåglarna vill åt, inte fruktköttet. Den vackra bofinken med brunaktig framsida, grått huvud och vita fält i vingarna är nog ganska välkänd. Honan har som vanligt oansenligare färger. Bofinkens livliga sång brukar höras ganska tidigt om våren. Dessa fåglar bygger gärna sitt bo vid en gren intill trädstammen och de väver in i boets yttre flisor av bark och lavar, så att det är mycket svårt att upptäcka. Vänliga människor som sätter upp foderbord kan ofta se bofink däromkring men inte uppe på bordet, de plockar hellre smulor på marken. Vintertid kan ibland uppträda stora finkflockar, då oftast blandade av bofink och dess nordliga släkting, bergfinken. Dessa fåglar kan sägas vara både flyttfåglar och stannfåglar. Om de flyttar eller stannar kvar kan vara beroende av väderlek och/eller födo— tillgång.

Två fåglar som finns här och ibland hörs men sällan syns är järnsparv och gärdsmyg. Järnsparven är ingen sparv men i storlek som en sådan. Den är ganska mörkt brun med grått huvud och hals. Gärdsmygen är också mörkbrun, liten med upprättstående stjärt ungefär stor som en normal tumme. Båda dessa lever ganska undanskymt i täta buskage vid gärdsgårdar och dikeskanter. Sången är ganska lika, men gärdsmygen har en något hetsigare rytm och en hög slutstrof som saknas hos järnsparven.

FÅGLAR VID ÄTTEKULLA

K A Ekdahl